To becume þin rice

A Swedish fanfic about King Alfred, written by amazinguwu, published at Mastodon.

Alfred går genom biblioteket. De flesta av böckerna och texterna här är ovärderliga. Prästerna har lagt ner hundratals timmar på att skriva, illustrera och binda dessa böcker. Att ha tillgång till dem, att ens kunna förstå dem är ett privilegium som få har. En dag önskar han att fler hade tillgång till dem, om än bara för att sprida Guds ord. Om någon timme, när solen satt sig, så skulle Iseult komma. Hon hade bett om att få se hans böcker. Han var maktlös till att säga nej. Vilken man kunde se ett sådant ansikte, en sådan själ och neka en så liten begäran. Han vet om att Iseult kan mycket om runor eftersom hon är en trollkvinna. Han stannar till vid en bok om något gammalt skrivsätt, något om Irland och stenar. Hon skulle säkert tycka att den var intressant att läsa. Alfred tvekar i en sekund, kan Iseult läsa? Han backar bort från böckerna. Tänk om han gjort ett stort misstag med att bjuda upp henne hit. Tänk om hon tar det som en förolämpning istället för den gåva han tänkte sig att det skulle vara. Han lägger den ändå på bordet, i värsta fall så kan han flytta på den eller låtsas som han glömt den.

Han vankar av och an. Vad skulle han göra. De var för sent att ändra på planerna nu. Han skiner upp igen. Om Iseult inte kunde läsa så kunde han läsa åt henne. Ja, det var bra. Det skulle fungera. En fågel flyger förbi och Alfred tittade ut genom de öppna fönstret. Om några få minuter skulle hon vara här. Snart, så snart skulle hon vara nära honom igen. Han flyttar på böckerna på bordet och rättar till duken. Han tänkte ställa sig vid dörren men när han gjorde det såg han att ljusen inte stod rätt. Hon skulle vara här snart men han kunde inte låta ljusen vara så. Hans blick fladdrar mellan ljusen och dörren. Han behöver välja och ganska snabbt. Det tar bara några sekunder för honom att gå fram till ljusen och rätta till dem. Precis när han blivit klar så knackar det på dörren.

Handtaget går ner och Iseult kommer in. Hon har med sig en påse fylld med något. Hon ler och går upp till Alfred. Hennes hand smeker sakta duken.

Alfred, säger hon.

Hennes händer är mjuka när de rör vid hans. Alfred harklar sig och drar bort sina händer och kollar runt i rummet. Han drar ut en stol.

Efter dig, säger han.

Iseult ger honom en blick men sätter sig ner. Herregud, hon sitter perfekt med, tänker Alfred. Iseult öppnar genast boken han lämnat på bordet.

Det är ett vackert bibliotek du har, säger hon medan hon läser.

Aldred harklar sig igen. Han står fortfarande bredvid henne. Han borde sätta sig ned men är det inte för sent för det nu? Men de är väl konstigare att bara stå bredvid. Han måste välja.

Tack, trycker han ut sig. Han sätter sig i stolen bredvid Iseult.

Hon ger honom en snabb blick. Betyder det att han gjorde fel. Kanske borde han satt sig motsatt henne. Han antog för mycket. Iseult lämnar boken öppen på en sida och öppnar påsen som hon tog med sig. Träbitar med olika runor inristade i sig faller ut på bordet. Han kollar på dem. De flesta ser bekanta ut det är bara några få som han inte har sett förut. De i boken ser helt annorlunda ut. Runorna på träbitarna är små och det finns bara en symbol på varje bit. De runor som avbildas i boken är långa lodräta streck med kortare vågräta streck genom sig.

De är från Irland. Jag har sett dem en gång. Inhuggna i sten. De är väldigt annorlunda från de som jag använder.

Alfred nickar. Han pekar på en av symbolerna,ᚨ, i träet.

Brukar det inte finnas fler som den symbolen?

Iseult nickar. Hon plockar upp symbolen och drar sakta tummen över den. Alfred följer rörelsen med blicken. Hennes fingrar är så små och tunna. Hans egna är tjocka och stora.

Ja, I det anglosaxiska men jag använder inte det alfabetet i mina runor.

Alfred nickar igen. Han vill fråga varför. Han vill veta allt om henne men samtidigt så vill han inte pressa henne. Hon måste ha lämnat sin gamla hem av en anledning och han vill inte att hon ska lämna sitt nya hem.

Hon plockar upp en till runa. Sedan slänger hon de båda. De studsar runt och slår mellan den blanka sidan och sidan med runan. Runan som landar med runsidan upp är ᚷ. Iseult håller upp den. Han håller ut sin hand och hon släpper den. Runan är fortfarande varm från hennes hand.

Gåva. Den betyder gåva. Enligt de gamla innebär det att någon i det här rummet ska få en gåva.
Är detta gåvan?

Iseult himlar med ögonen. Hon tar tillbaka runan.

Absolut inte. Vet du hur lång tid det tar att göra dess? Hon lägger ner den i påsen, det är mer än att bara tälja in en bokstav. Du måste andas in kraft i dem. Annars är de värdelösa.
Åh.
Det är få som känner till det och ännu färre som kan göra det.
Du gör dem själv? frågar han. Iseult nickar.

Alfred känner stolthet välla upp inom honom. Tänkt att han fått privilegiet att lära känna en så vis och utbildad kvinna. Iseult ställer sig upp och går runt i biblioteket. Hennes form passar in bland böckerna. Varenda del av henne säger att hon hör hemma här. Alfred vill att hon hör hemma här. Hon stannar till vid några böcker. Hennes hår glänser i ljusen ljus. Halsbandet hon har på sig fångar strålarna och glittrar svagt. Hennes klänning är simpel, grå med ett band. Men sätter hon bär sig på, hennes röst, hennes andetag, hade kunnat få vilken klädsel som helst att bli vacker.

Iseult plockar åt sig några böcker. En del ger hon till Alfred. Andra behåller hon själv. De sitter bredvid varandra i flera timmar utan att säga ett ord. Ljusen blir kortare och kortare. Vaxet har börjat svämma över och droppar ner på bordet. Alfred blir konstant distraherad av att Iseult andas eller byter bok. Han kan höra hennes finger glida över pappret när hon läser. Han är fortfarande på den första boken. Han minns inte ens vad han har läst. Iseult trycker en bok närmare honom. Sidan beskriver hur man med hjälp av runor och smält vax kan bygga en varelse. En väldigt kortlivad varelse men ändå en varelse.

Alfred är den som samlar in vaxet. Det bränner hans fingrar med han ignorerar det. Han kommer få se magi, verklig magi. Han pressar vaxklumparna till något som kanske kan liknas vid en häst. Iseult skrattar när hon ser den. Hon tar upp en tunn träpinne ur påsen och skriver ᛞᚱ i vaxet. Varelsen studsar till liv. Den tar ostadiga steg run bordet innan den kollapsar. Runorna bleknar bort och vaxet stelnar till sten. Alfred lyfter upp stenen. Den är kall. Iseult plockar den från hans fingrar och lägger ner den i påsen. Hon är försiktig och råkar inte röra vid honom.

Hon stänger försiktigt boken. Hennes fingrar smeker omslaget.

Många böcker och trollformler lovar att skapa liv, men få kan göra det.

Hon ställer tillbaka den på samma plats som hon tog den från. Den är bara en av hans många böcker nu. Om några dagar kommer han kanske öppna den igen, bara för att känna sig nära henne.

Du har ett vackert bibliotek. Det är synd att så få har tillgång till samma kunskap. Så få känner ens till att det finns mer kunskap att få. Hennes röst är sorgsen.

Alfred sätter sig lite rakare. Han vill sträcka sig ut och trösta henne men vill inte överskrida någon gräns.

Jag har faktiskt tänkt på det. De flesta texter här är på Latin men om vi lyckades översätta dem till Engelska. Vi skulle självklart behöva hjälp från andra lärda. Men om det lyckas så kanske fler kan lära sig läsa och skriva. Han andades ut och tittar på Iseult.

Tänk om hon skrattar åt honom. Hon hade inte varit den första och säkert inte den sista. Han tittar upp. Hon skrattar inte, istället är hennes ögon våta. Hon tittar bort och torkar sina tårar. Alfred ställer sig upp. Han går upp till Iseult och försöker röra vid henne men hon ryggar undan.

Iseult, förlåt mig. Jag menade inte, säger hand. Hon håller upp sin hand.
Du är en bra man.

Deras ögon möts. Hennes mörka lyser med något han inte kan sätta ord på. Hon lutar lite på sitt huvud och ler. Hennes leende är något av det vackraste han sett. Det är en orättvisa att han inte skulle få se det i all evighet. Hon lägger sin ena hand på hans axel. Han stelnar. Världen stannar. Allt runt omkring honom blir tyst. Han kan se dammkornen stanna upp. Allt han kunde känna värmen från henne. Han lägger sakta sin egen hand ovanpå hennes. Hon drar inte undan sin. Jag har känslor för dig, tänker han tyst för sig själv. Jag inser det nu, att jag inte vill vara din vän. Hur länge har tänkt på henne utan att inse. Hur kunde han inte inse att hans känslor var starkare än vad han trodde. Gå inte tillbaka till Uthred, stanna här med mig.

Iseult släpper taget om honom. Hon vägrar möta hans blick. Hennes händer griper tag i klänningen. Hon backar bort från honom.

Alfred, säger hon. Hennes röst är knappt högre än en viskning. Jag har känslor för dig med.

Alfred stirrar på henne. Hennes ord ekar genom hans själ. Hon har känslor för honom. Han har känslor för henne.

Jag trodde du ville gå tillbaka till Uthred? säger han.

Iseult skakar på huvudet. Hon smeker hans kind.

Jag vill stanna med dig, säger hon tyst. Jag vill se dig bygga upp en fridfull värld.

De står tysta tills ljusen går ut och rummet blir mörkt. När dagen gryr är de inte kvar där.

Hennes hand är så mjuk mot hans kind. Den är mjuk i hans hand. De sitter tillsammans i biblioteket och läser. Ibland pekar Iseult ut texter och illustrationer som är särskilt bra. Alfred brukar försöka översätta texterna. Ibland går det fel vilket de märker när de försöker följa deras instruktioner. På kvällarna, när ljusen slocknar sitter de tillsammans och ser ut genom fönstret. Iseult förklarar stjärntecknena och deras betydelser. Hon pratar om hur vissa fenomen kan tyda på visa saker. Men mest pratade de om framtiden och deras planer för den. Vad de skulle göra när Wessex var fritt och danskarna lämnat deras land. Inget var bestämt än, förutom att de skulle göra det tillsammans.